Mat, massa mat

Jag har nu jobbat min första vecka som webbredaktör på Sveriges största matsajt. Det är mycket att lära sig, men otroligt kul. Jag kan knappt förstå att jag får betalt för att skriva om mat och titta på bilder av vackra recept. Häromdagen var jag på papperstidningens redaktion och kollade in deras provkök och rekvisitarum. De provlagar alla recept själva. Hur kul skulle inte det vara att jobba där?! Nu vet jag vad jag ska jobba för.

Sjukt irriterande

Det kliar i mina fingrar. Min nya spis har äntligen kommit, men det visade sig att den j-vla spisen levererades utan sladd (hur tänkte de då, undrar man i sitt stilla sinne). Så nu måste jag få hit en elektriker som kan installera min spis innan jag kan använda den.

Det betyder att jag just nu inte kan baka eller laga mat. Jag kan inte ens steka en omelett eller koka pasta. Och på lördag tänkte jag bjuda några vänner på tårta. Som tur är har jag redan bakat tårtbottnarna och fryst in dem. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra fyllningen - vit chokladmousse. Jag behöver nämligen koka upp grädde och smälta chokladen i den. Dessutom hade jag tänkt att baka en födelsedagstårta till min familj. Antingen får jag göra någon annan fyllning och strunta i födelsedagstårtan eller så kanske jag får låna min söta snälla kompis Cissis spis imorgon.

Wtf!

I lördags gjorde jag ännu en omgång cupcakebites (jag kan inte låta bli, de är sååååå goda). När jag tittade över till min nästan granne Pontus igår tog jag med mig några. Vet ni vad killen sa?! "De ser ju ut som ollon!". Alltså, vad är det med folk. De ser ut som små cupcakes - inte bröstvårtor och definitivt inte som ollon!

Let them eat cake!

På det spanska bröllopet bjöds gästerna inte på bröllopstårta. Istället serverades en (ledsen, men ganska ful) chokladefterrätt som såg ut som en pyramid. Eftersom kocken gått hem och ingen annan hade koll på vad den innehöll så kunde jag inte äta den. Det gör faktiskt ingenting, efterrätten var dekorerad med lite spritsad grädde (från burk, kan jag lova) och några klickar med röd och grön sås (som enligt vissa enbart smakade karamellfärg).

Men brudparet ska ha en bröllopsfest i Sverige också och gissa vem som ska baka bröllopstårtan? Ja, just det - moi. Eftersom jag inte känner mig helt säker på bröllopstårtor än ska jag baka en massa cupcakes och bara göra en liten bröllopstårta som de kan skära. Allt som krävs är att man hyr en ställning och vips så ser det väldigt festligt och professionellt ut. Det är bara för de nygifta att bestämma smak och färger och så börjar jag baka. Jag ska nämligen baka runt 100-120 cupcakes. Det är förvisso ett tag dit, men det är ju nästan lika bra att börja och frysa in dem. De klarar sig i frysen i mer än två månader. Frostingen gör jag precis innan så klart. Jag föreslår blåbärscupcakes med citronfrosting. Eller kanske halloncupcakes. Frostingen skulle kunna vara vit eller svagt ljusrosa. Choklad är uteslutet eftersom bruden är allergisk mot det och jag tycker att hon åtminstone ska kunna äta den här efterrätten.Så här kan det se ut. Fast jag skulle ju helst ha allting i samma färg, det här ser lite galet ut. Men ni förstår väl poängen. Den här bilden är från Crumbs & Doilies Bakery i London.

Den perfekta tuggan

En inte så perfekt bild av en perfekt tugga

Min vän Cam letar ständigt efter den perfekta tuggan när hon äter. En perfekt tugga innehåller lite av allt som finns på tallriken. Helst ska allt skäras till i lika stora bitar också. Det är en ganska rolig idé hon har fått för sig. När hon får in maten sitter hon en stund och tittar på tallriken innan hon skär upp allt i, helst, exakt lika stora bitar. Därefter tar hon en liten bit av allt på gaffeln innan hon äter. Jag är inte så mycket för att blanda, men jag gillar hennes tanke.

En gång åt hon inte upp tomaterna på sin tallrik med motiveringen; "det fanns inga perfekta tuggor kvar när jag såg att det fanns tomater också". Väldigt spännande resonemang.

Här har hon delat upp fikonmarmeladen i perfekta bitar, så att varje tugga får exakt lika mycket marmelad och ost. Love it!

Jamon y queso, queso y jamon...

Den här tålmodiga mannen stod i flera timmar och skar till jamon serrano åt alla bröllopsgäster. Det gick åt minst två ben.

Under min Spanienresa blev det ett evinnerligt snacksande. Vi åkte på torsdagseftermiddagen och på planet åt jag en smörgås. När vi kom fram till El Escorial sent på kvällen åt vi tapas (stora tapas, I might add - det räckte och blev över med tre tapas åt fyra personer). På fredagen åt vi lite ost, bröd och serranoskinka innan vi begav oss på fest. Där blev det ytterligare lite ost, serranoskinka, bröd och chorizo.

Dagen D, lördagen, inledde vi med lite - ja, just det - ost, serranoskinka och bröd. Därefter var det ju bröllop och efter ceremonin minglades det i två-tre timmar. Vi bjöds på fantastiska tapas; manchegoost, serranoskinka, calamares, tortilla etc. Mycket snacksande blev det. När vi äntligen satte oss ned för middagen blev det en ordentlig köttbit. Jag och min mage kände oss evigt tacksamma. Äntligen en stadig måltid efter tre dagars snacksande.

Under söndagen blev det faktiskt lite mer ordentligt ätande, pasta till lunch och en galet torr kyckling med några få pommes frites till middag.

Men hela helgen undrade jag - var är grönsakerna? Jag tror att jag åt sammanlagt två tomater under hela helgen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att äta en sallad. Varför får inte spanjorer skörbjugg?

My cupcakes bring all the boys to the yard.

Bilden på t-shirten kommer från det här stället

Den här tischan vill jag har i födelsedagspresent. Jag fyller år om knappt två veckor, kära bloggläsare. Bara så ni vet.